Enda sen jag varit två år hade jag en Leguan å 1,86 cm lång och fin var han min lilla bebis som jag alltid kallade honom men hans namn var Ior . Han var min bästa vän , min fina lilla älskling . Jag älskade honom mest av allt i hela världen varje natt när jag var tolv smög jag och pussade på min älskling . Han var så himla snäll , så mycket skratt denna ödla gett oss! Men hans glada , spralliga , matglada sida försvann han blev trött , åt inget , och sov mest . Men vi reagera först inte då han gjorde så på hösten och vintern men han blen även hård i magen och kunde inte göra nummer 2 hur mycket han än försökte han var säkert nere 10 gånger per dag och försökte men upp kom en trött Ior , Vi gjorde så att vi köpte plommon så han fick äta det i protester fick vi i honom lite grann men det var inte något att hurra för direkt . Den sextonde November säger mamma vi får räkna med att Iors dagar är räknade men jag blev bara arg för så var det inte enligt mi. Morgonen efter vaknar jag av en hysterisk mamma som skriker rakt ut att Ior dör nu?! Min älskade lilla älskling skulle lämna mig för gott , jag skulle aldrig få pussa eller ens få se min lilla bebis . Det var alltid honom jag kramade när jag var ledsen så hur skulle jag klara mig nu?? En timme låg i med lilla Ior som nu var helt borta det ända han gjorde då och då var att snörra runt av smärta. Jag går emellanåt in i köket och ber till Gud att låta Ior leva , Min lilla Ior var mitt allt skulle inte klara mig utan honom. Men en timme senare dör han , Jag bara föll på golvet i mina tårar som åkte racer för mina kinder jag bara kände hur allt svartna inom mig för den jag älskar mest av allt var nu borta för alltid . Flera gånger innan hans somna in vrålade jag " Ior lämna mig inte nu!!" och " jag behöver dig ju nu" . Denna smärta var så stor så kändes som jag skulle explodera  . Var än Ior än är idag så kommer jag alltid älska min lilla bebis mest av allt och han kommer alltid vara numer ett för mig! Men förstår bara inte varför gud skulle ta honom ifrån mig just nu när jag redan mådde så dåligt och att Ior var denda jag älskade så mycket . Han var speciell min lilla älskaling <3

Det var den 20e Augusti två dagar efter skolans start i årskurs fem hela helvetet började på riktigt, Det skulle inte längre bara utanför skap det skulle bli värre. Jag kände jag inte kom in i gemenskapen , jag var tyst vilket dom andra inte var , jag hade ont i magen och orkade inte hålla min två års hemlighet längre .. Jag var mobbad sedan trean men inte förän i femman sade jag något till någon . Nu i femman skulle det bli mer mobbning , utanförskap och utfrysning och fula ord . Ett ord som fastnat som jag ALDRIG komemr glömma var i början av sjuan när en kille i klassenkalalde mig för en jävla fitta . Det gjorde så ont i mig att bli kallad något så hemskt . Enligt lärarna var det mitt fel en kille puttade mig en gång men det var jag som stod i vägen?! Dt är så sjukt så man tror inte sina öron men det är så sant som sagt det var " mitt fel" så dem gjorde inget åt problemet. Detta ledde till att jag planerade min begravning , skrev avskdsbrev och ville ta mitt liv . Hur kan man som vuxen kunna se en tio årig liten tjej må sådär men skylla på henne?? Jag hade inga vänner heller som jag kunde prata eller vara med . Jag var alltid ensam ocghför mig själv . Så jag började vänja mig vid ensamheten . Men inte förrän i sjuan som jag går i nu som jag faktiskt förstår hur ensam jag är Ibland gråter jag efter vänner , Me på grund av min ADHD och eventuela Asperger gör det det svårt för mig att ens hälsa på nya människor. Blir så arg och besviken på mig själv ibland när jag ser andra i min ålder som har kompisar .